Gillade du att rita, men känner att lusten försvunnit? Har du liksom fastnat, inget blir särskilt bra och det är inte kul längre – eller har det gått veckor eller månader sedan du satt ner med penna och papper. Du vill ju gärna, men det blir liksom inte bra. Du antar att du hamnat på nån platå där du inte utvecklas, eller, ännu värre, att du helt enkelt inte har några förutsättningar för detta överhuvudtaget.
Om du känner igen dig i större eller mindre grad: Snälla, fortsätt läs. Jag tror nämligen inte alls att det har att göra med din ”talang” (vad det nu är?) eller hur mycket tid du har att öva just nu. Jag tror att det handlar om kemin i din hjärna, och mer specifikt om signalsubstanser – i det här fallet tänkte jag fokusera på just en som kan vara boven i dramat. Dopamin.
Så här: Om du gör en sak för att du gillar det, tex rita, så frisätts dopamin redan när du tänker på att rita och framförallt under tiden och efter du gjort det. Du ville rita, du gör det och tycker det är kul och är nöjd efteråt.
Inga konstigheter.
Men här är det intressanta: Om man spär på dopaminutsöndringen genom att inte bara låta dig rita utan också belöna dig för att du ritat, så kommer ditt intresse för att rita såklart att öka, särskilt om belöningen varierar och är oförutsägbar. Det beror på att dessa oförutsägbara belöningar frisätter ännu mer dopamin, och det är ju egentligen enkel matte. Alla gillar ju beröm?
Visst, men vad händer om man tar bort belöningen efter ett tag? Ja det är här det blir intressant. Då slutar det nämligen att vara kul att rita överlag, trots att man ju gillade det innan det lades på beröm och hjärnan kidnappades av den bekräftelsen du fick. Här har du alltså själva kärnan: Att rita ger inte längre ger samma dopaminpåslag, dvs du tycker inte att det är tillfredsställande, meningsfullt eller kul.
Detta är superviktig kunskap för dig som vill förstå hur din hjärna fungerar och hålla kvar glädjen och livskvaliteten som kommer med att leva ett kreativt liv. (Och för att vara tydlig: Du behöver inte rita för att göra kreativa saker, det är bara ett exempel.)
Intressant va? Nu är det ju sjukt svårt att inte dra paralleller till skapande och sociala medier, tänker jag. Så om jag ska ge samma exempel, inte i form av hjärnkemi utan i människors yttre liv, så tänk så här: Du har upptäckt och börjat lära sig att rita blommor, bokstäver eller vad det nu kan vara via inspiration på sociala medier. Du köper en penna och testar, det är svårt men kul, du tragglar på och upptäcker till din glädje att det går framåt, att du lär sig mer och mer och att det ju faktiskt BLIR nåt av detta. Och inte bara det, du kan förlora dig själv i det, minuterna bara försvinner, du har äntligen hittat något som du blir helt uppslukad av, när hände det sist? Du skaffar fler pennor och ritar flera gånger i veckan och du längtar till de stunderna, även om resultatet inte alltid blir som du vill. Men det är SÅ KUL!
Och så lägger du ut det på sociala medier och likes börjar trilla in så smått. Kanske lägger du ut något som du inte ens är särskilt nöjd med själv, men VIPS så får du rekordmånga likes och kommentarer. Andra delar det du gjort. Herregud vad roligt!! Det är ju inte klokt, att den här grejen som du inte ens tycker var så fin får sån spridning. Hurra!! Du måste göra det igen! Så du gör en liknande sak, fast ännu lite finare, med fler detaljer, åh, den här måste verkligen bli en raket! Plot twist: inget händer. Alltså inget, du får tom ännu färre likes än du fick förut. Äh, det var nog bara lite konstigt motiv, du försöker igen med ett annat motiv, men samma låga siffror. Om och om igen med samma resultat, tills en oväntad likeraket lyfter IGEN. Lite konstigt, dock. Detta motiv var annorlunda jämfört med det första. Så är det mer åt det här hållet du ska gå? Du testar igen, och igen och igen. Inget resultat i form av höga siffror. Ingenting, hur mycket du än försöker.
Och nu kommer 10 000 kronorsfrågan: kommer du fortsätta göra det som du tyckte var så himla kul och meningsfullt och utvecklande när du inte får samma gensvar som de där enstaka gångerna?
Troligtvis inte i det långa loppet, nej.
Och det är ju en stor jävla skam. För du behöver skapa saker, och världen behöver det du skapar. Så är det, oavsett vad du tror just nu. Men när belöning i form av bekräftelse vrider upp dopaminnivåerna så högt så blir det omöjligt att ha kvar glädjen i själva skapandet i sig. I alla fall just nu.
För här kommer plot twist nr 2: Ponera att du trots det fortsätter att ta dig tid att rita, även om du inte tycker att det är så kul för du är inte bra och ingen annan ser det ju ändå, men du håller i. Varje dag ritar du, eller åtminstone varje vecka, även om det stundtals känns meningslöst, så håller du dig mer fokuserad på själva skapandet i sig än på vad du tror folk vill se eller gillar, då kommer lusten att komma tillbaka. Dopaminnivåerna stabiliseras igen, av sig självt, pga hjärnan är så jävla ball. Att skapa gör att du mår bra, igen.
Så snälla, ge inte upp ditt skapande. Och försök om du kan att skapa för skapandets skull, för att det är kul, för att det är din rättighet och för att du är född att skapa. Då är det mycket större chans att du kommer att fortsätta med den aktivitet som är så himla nyttig för hjärnan, eftersom den ger en lagom dopaminhöjning och därmed en känsla av meningsfullhet.
Vill du posta på SoMe, så är det skitkul, KBK! Men om du känner med dig att du påverkas mycket av den algoritmstyrda feedbacken du får där så kan du stänga av funktionen som visar hur många som trycker gilla när de ser det du åstadkommit, så slipper du jämförelserna med dina tidigare poster. Det kan också hända att du bara genom att veta det du vet nu om dopaminnivåerna, så har du lättare för att se siffrorna som bara just algoritmstyrda siffror, skapade och tweakade för att få dig att ständigt hoppa på samma sätt men högre och högre i hopp (no pun intended) om att belöningen ska bli lika stor som den där gången, och inte som en bekräftelse eller värdering av det du åstadkommit. Kanske räcker det?
Oavsett vilket så är det viktigaste inte om du kör SoMe eller inte, utan att du skapar. Hör du mig? Det viktigaste är att du regelbundet viker tid åt skapande, och ju mindre du känner att du skapar för någon publik (på SoMe, tex) desto roligare är det och DESTO BÄTTRE BLIR DET DU GÖR. Fatta paradoxen! Ju mindre du vill tillfredsställa andra desto mer kommer du att göra det över tid, även om det är besides the point just nu.
Att släppa taget om en publik och vad man tror att den vill ha är att röja vägen så att din konst blir så bra som den har en möjlighet att bli. Om du ständigt jagar likes så blir det SoMe som styr ditt skapande eftersom du försöker kopiera det du gjorde den där gången som blev så himla bra. Du begränsar dig och din kreativitet jättemycket. Men om du släpper den tanken och lutar dig mot känslan av att skapa, låter pennan bestämma vart den ska eller intuitionen besluta vilken teknik du ska testa, så finns det inga begränsningar för hur sköj du kan ha och hur jävla bra det kan bli.
Jag har din rygg. Fortsätt framåt,
Källor för dig som vill lära dig mer om dopamin och kreativitet i stort:
Podd
Huberman Lab, Leverage Dopamine to Overcome Procrastination & Optimize Effort av Andrew Huberman.
Neurovetenskap förklarat på ett enkelt sätt för att förstå när och hur signalmodulerare som dopamin frigörs och hur det påverkar oss.
Bok
Dopamin Nation av Anna Lembke.
Om hur vår samtid påverkar vår hjärna, om beroende och skärmar. Mycket bra och tänkvärd fakta som kan ge dig just den där kunskapsmässiga distansen till dina egna impulser och känslor som krävs för att du ska kunna se på dig själv med lite mer medkänsla och också förändra ditt beteende lite lättare, om det är det du vill.
Bok
The Creative Act, a Way of Being, av Rick Rubin.
Om själva essensen av kreativitet, vad det är och hur vi kan få tillgång till det. Här är det mer filosofi än fakta, men av ett mycket handfast och konkret slag, så konkret man nu kan bli kring något så luddigt som kreativitet. Jag har rekommenderat den här boken innan och jag kommer att göra det igen, den är helt klart en av de bästa faktaböckerna jag läst inom mitt arbetsområde.
